torsdag 29 december 2011

Världens bästa jobb!

Att vara ambulanssjuksköterska idag innebär stora utmaningar, men det är just dessa som gör jobbet till världens bästa! Låt mig förklara...

Som ambulanspersonal så är vi ibland den sista utvägen för personer som har kämpat länge själva med att försöka hantera sin sjukdom. Det kan också ha uppstått ett behov av akutsjukvård som inte på något sätt hade kunnat förutsägas. Ibland är det fullständigt kaos då vi anländer, folk som skriker och är förtvivlade. Ibland så råder djupaste tystnad, kanske någon som gråter. Det första intrycket som vi ger är alltid av största betydelse. Att skapa lugn och bilda sig en uppfattning om situationen är den viktigaste, men samtidigt den absolut svåraste, uppgiften. Här fungerar oftast god förmåga att spela teater. Ett samlat och lugnt yttre behöver inte nödvändigtvis betyda att hjärnkontoret också är lugnt, tvärtom snarare! Min egen tankeprocess går oftast initialt på högvarv för att göra de första avgörande besluten: Är patienten kritisk eller inte? Ska vi lasta och åka eller stanna kvar och jobba på platsen? Finns det några eventuella hot mot mig och min kollega, eller för den delen, även mot patienten? Trots alla dessa tankar så är det bra om man utåt sett kan se ut som att det är hur lugnt som helst.

Den vård som ges i ambulansen är uppbyggd utefter generella riktlinjer vilka personalen skall jobba utefter. De kan i princip liknas vid en avancerad kokbok, där sjukdomstillstånd, läkemedel och behandlingar finns nedskrivna av den ansvariga ambulansöverläkaren. Dock gäller det att kunna avgöra vilket av recepten som skall användas...där i ligger den stora utmaningen! Goda kunskaper om kroppens normala funktioner och olika sjukdomstillstånd är därför mycket viktigt. Alla observationer som görs vägs samman och utefter detta bestäms på vilket sätt patienten skall behandlas. Den stora friheten ligger i att det är jag själv som får ta beslut om att påbörja en behandling som kommer att förbättra patientens tillstånd. Det vilar också ett stort ansvar på mig att söka den information som jag saknar för att kunna göra det på ett bra sätt.

Att komma in till sjukhuset med en patient som var dödssjuk då vi anlände och är kraftigt förbättrad vid avlämning på sjukhuset är det bästa som finns...det är då man känner att man gör nytta på jobbet!

tisdag 27 december 2011

Inga ambulanser lediga?

Det kan  bero på att de är ute och kör taxi!

Ja, du läste helt rätt. I svensk ambulanssjukvård så förekommer regelmässigt rena taxitransporter med akutambulanser för att andra transportfordon inte räcker till. Liggande sjuktransport, bårtaxi eller vad man nu ska kalla det är bara olika namn på samma sak: Taxiverksamhet för personer som inte klarar av att sitta i en vanlig bil på ett vanligt bilsäte. Det är en otroligt viktig funktion och utan dessa transportmedel så finns det många personer som inte skulle kunna ta sig till och från sina sjukvårdsbesök.

Det som blir problematiskt är när dessa transporter utförs av akutambulanser, bemannade med i bästa fall två specialistsjuksköterskor, vars huvuduppdrag är att finnas tillgängliga då människor blir akut sjuka. Dessa transporter, även kallade prio-4-uppdrag, är planerade och har ingenting med akutsjukvård att göra.

Kanske är dags att även detta kommer fram i ljuset när debatten om uteblivna ambulanser blir som hetast!

torsdag 15 december 2011

Klä på sig jobbet


Ambulansjobbet karakteriseras många gånger av att man får lösa situationer med hjälp av de begränsade resurser som man har med sig. För att på något sätt öka oddsen för att man ska kunna lösa uppgiften så behöver ha med sig vissa saker. Jag personligen är av den åsikten att jag hellre bär med mig en sak för mycket än står utan när jag verkligen behöver. Kollegor kan beskrivas utifrån två kategorier: De som är lika mig själv och de som rycker på axlarna och hoppas att ”det löser sig”.

Som grundläggande utrustning så har alla, lite beroende av rådande väder, på sig gröna långbyxor, t-shirt och långtröja. På fötterna sitter skyddsskor som har tåhätta och spiktrampskydd. En gul jacka eller väst med massor av reflexer tillhör också att dra på sig vid de tillfällen som det är viktigt att vi syns ordentligt. Vad man sedan stoppar i alla fickor är däremot helt upp till var och en.

Min utrustning ser ut ungefär på detta sätt:
I tröjans bröstficka sitter namnskylt och hållare för låskort. I de vanliga byxfickorna har jag mina privata saker, plånbok och mobiltelefon. Benfickan på höger sida innehåller  RETTS-handboken samt en stor mängd lila nitrilhandskar och utanpå i en mindre ficka ligger jobbmobilen samt några pennor. I vänster benficka ligger en pärm i A6-storlek med utskrifter av de viktigaste behandlingsriktlinjerna och tabeller för läkemedelsdoser och vitalparametrar för barn i olika åldrar. Även en energi-bar brukar smygas ner här att ha som nödproviant om matuppehållet dröjer. I bältet sitter hållare för RAKEL-radio, nyckelkrok, en kraftig LED-ficklampa, multiverktyg och en traumasax.

Vilka saker man har med sig är något som alltid är dynamiskt och genomgår ständigt förändring. Så som det ser ut idag är det som jag känner just nu är det som kan hjälpa mig att göra ett bra jobb. Hur det ser ut om en månad eller tio år återstår att se…

onsdag 14 december 2011

Vardagen på en ambulansstation

Eftersom verksamheten är uteslutande händelsestyrd så finns det ingen dag som ser likadan ut. Däremot så finns det självklart saker som ska göras, oavsett vad som händer. För att ge lite exempel så tänkte jag ge en beskrivning av hur en dag på ambulansen kan se ut.

Morgonen börjar med att byta om till arbetskläder. Enligt god sed så brukar man dyka upp cirka 10-15 minuter före utsatt starttid för att avgående besättning ska kunna komma hem i tid. Vanligtvis samlas vi i tv-rummet eller konferensrummet för att dela upp besättningarna och se till att alla får rätt nycklar, radioapparater och mobiltelefoner med sig. Sedan skall ambulansen kontrolleras, både avseende medicinsk utrustning och själva fordonet i sig. Personligen brukar jag börja med att gå igenom läkemedelsväskan där den mest vitala utrustningen finns, därefter defibrillator andningsvårdsväska. När de sakerna är kontrollerade så kan man lösa de flesta situationer på ett bra sätt. All den övriga utrustningen är för mer ”finlir”.  

Beroende på vilket fordon man åker så är de uppbyggda på olika sätt, vilket gör att saker kan finnas på olika ställen. Man går igenom alla lådor och fack för att se att allt ligger på rätt plats. När man har jobbat ett tag så hittar man sin egen struktur att kontrollera efter och de flesta gör på olika sätt. Därför är det självklart väldigt viktigt att kommunicera ordentligt med sin kollega så att man varken dubbelarbetar eller missar viktiga saker. Något som är minst lika viktigt är att plocka bort utrustning som är utöver den bestämda eller de saker som ligger på fel plats. I en kritisk situation vill man att de ska se ut som det bör och inga avvikelser finns. Ambulanserna genomgår även vecko- eller månadskontroller, men erfarenheterna visar att en grundlig kontroll före man åker ut på dagens första larm ofta lönar sig, då det är lätt att saker glöms bort vid komplettering efter föregående uppdrag.

Att fordonets kondition måste vara i topp, säger sig självt! En vanlig dagkontroll innefattar tillsyn av alla vätskenivåer och bränsle. Lampor som är trasiga byts ut så snabbt som möjligt för att säkerställa att vi syns ordentligt. Däck och mönsterdjup ses över. Om bilen är kraftigt nedsmutsad är det även på sin plats med en snabb avtvättning för att reflexerna skall synas ordentligt, särskilt vid den här mörka årstiden då smutsen snabbt fastnar framför allt på sidor och baklucka.

Om man inte redan har fått dagens första körning under tiden som man går igenom bilen så är det dags för morgonmöte. Någon av de närvarande cheferna informerar om nyheter eller sådant som är på gång i verksamheten.  Det är även obligatoriskt med att blåsa i alkometer, då nykterhet är en självklarhet i vår verksamhet.

Efter de obligatoriska momenten är det dags för frukost. En rejäl sådan är bra att stoppa i sig, då det aldrig är helt säkert att lunchen infinner sig vid samma tidpunkt som när magen tycker att det är dags att äta! På vardagarna finns oftast fler små projekt att ta tag i. De flesta som arbetar som fast anställda har även ansvarsområden som skall skötas om på de lediga stunderna mellan körningar. Det som inte hinns med under arbetsdagen får antingen lämnas över till någon kollega eller göras nästa gång man är på jobbet. Tiden till första, och sedan mellan kommande, är oftast kort så det gäller att vara så effektiv som möjligt med tiden på stationen.

Oftast brukar dagarna förflyta väldigt snabbt och tiden på stationen är många gånger väldigt kort. Om man hinner med en kort fika på förmiddagen och får sin lunch någon gång före klockan slår 14 så brukar det räknas till en bra dag.

Skillnaden mellan dag- och nattpass är oftast mängden jobb. Generellt sett är det något lugnare på nätterna, men detta varierar mellan passen. På nätterna sker också mindre stationsrutiner och den värdefulla tiden vi har mellan uppdragen ägnas åt vila, umgänge och om man har riktig tur en stunds sömn.
När avlösande besättning kommer och man får lämna över radio, telefon och nycklar är det dags att byta om, snygga till sig och bege sig hem för lite välförtjänt vila innan nästa fartfyllda pass.

fredag 9 december 2011

Caring

På en av de bloggar som jag följer hittade jag ett klockrent inlägg som sätter ord på mycket av det jag har upplevt av dagens vård av äldre. InsomniacMedic - Care?

Alldeles för ofta möts ambulanspersonalen som kallas till ett vårdhem, korttidsboende eller liknande av ett sådant beteende. Personalen "känner inte de boende", allt har hänt tidigare under dagen eller vad det nu kan tänkas vara för ursäkt. Att man bara har varit på jobbet i 10 minuter och inte vet vad som har hänt tidigare spelar ingen roll när personen mår dåligt JUST NU!

Jag är mycket väl medveten om att många som jobbar inom äldreomsorgen  har för lite utbildning, men i många lägen räcker det med lite sunt förnuft...

Egna initiativ

Fick i veckan en körning till en vårdcentral. Enligt de förhandsuppgifter som vi hade fått var det en medelålders man med bröstsmärta. Den sjuksköterska som möter upp börjar berätta lite vad som har hänt och vad de har gjort. Så långt var väl allt okej...det som jag reagerade på var när vi kom till frågan om hur EKG:t såg ut: "Det har vi inte tagit något..." blev svaret. För att på något sätt försöka rädda sitt eget ansikte så fortsätter hon med att säga: "Varför vi inte har gjort det får du fråga läkaren om, han har inte ordinerat nått EKG!"

Hur kan det komma sig att en av de platser som tar säkerligen flest EKG i hela vårdkedjan, en vårdcentral, inte kan komma på idén att ta ett på en patient som eventuellt har en pågående hjärtinfarkt!? Jag kan förstå att man som sjuksköterska på vårdcentralen inte känner sig säker på att tolka EKG om man inte gör det så ofta. Men om en patient har ont i bröstet så kan man väl åtminstone ta initiativet själv att göra undersökningen och be om hjälp med tolkningen! När vi sedan kom till om de hade påbörjat någon behandling så blev jag ju inte förvånad när jag insåg att ingenting var påbörjat...trots att resurserna att göra det fanns där.

Det är möjligt att vårdcentralerna får väldigt mycket oförtjänt kritik för hur de handlägger patienter, men tyvärr har jag sett många dåliga exempel på hur det kan se ut vid hämtning av patienter. Detta är bara ett av många exempel på hur det kan se ut då akutsjukvård möter primärvård....

söndag 4 december 2011

Vård på lika villkor...

Satt precis och kollade dokument inifråns dokumentär Vårdlotteriet angående vården i Sverige...även om man redan är väl insatt i hur det fungerar så kan man inte annat än häpna! Även om den läkare som är huvudperson gör likadant själv, så måste jag lyfta på hatten och bli imponerad av att han vågar visa hur det faktiskt fungerar. Om fler vågade skulle vården antagligen se annorlunda ut.

Multisjuka äldre människor sorteras systematiskt bort ur specialistsjukvården för att uppnå de ekonomiska målen. De patienter som har de största behoven får den sämsta vården... skärpning Sverige!

lördag 3 december 2011

Varför en blogg om ambulansen?

När jag var i början på min karriär så letade jag mycket på nätet efter sidor som ger en bild av hur det är att jobba inom svensk ambulanssjukvård. Tyvärr är det ganska sparsamt med sådana. Det som finns är Ambulansforum, RAS och ett fåtal andra, vilket enligt mig är bra sidor men inte tillräckligt.

Mitt syfte med den här bloggen är att försöka ge en inblick hur det är att jobba som ambulanssjuksköterska i Sverige idag. Hoppas att du kommer att finna innehållet intressant!