torsdag 27 mars 2014

Vem är det som kör egentligen?

Högsta kompetensen sitter bakom ratten...
Tre olika yrkeskategorier trängs i ambulanserna. Ambulanssjukvårdare, grundutbildade sjuksköterskor och specialistutbildade sjuksköterskor. I min värld så ser jag det som en självklarhet att det är den specialistutbildade sjuksköterskan som ska vårda en kritiskt patient. Detta utifrån den kunskapsnivå som hen har från sin utbildning.

Detta är dock långt ifrån sanningen i vårt avlånga land. Kravet finns inte överallt att det ska vara specialistutbildade sjuksköterskor i ambulansen. Endast grundutbildning krävs enligt Socialstyrelsen och det är landstingen själva som beslutar om eventuellt höjd lägsta utbildningsnivå.

Vad är det då som händer när sommaren kommer? Jo, personalen ska ha semester. Detta är på intet sätt någon nyhet, men verkar behandlas nästan lika panikartat som första snön gör i södra Sverige. Det är inte heller någon nyhet att specialistutbildade sjuksköterskor med erfarenhet av ambulanssjukvård inte finns i överflöd...
Då går det bra att slänga in nästan vem som helst med en sjuksköterskelegitimation i ambulanserna, det gäller att fylla schemarader. Av både ekonomiska skäl och korta tidsaspekter så ges inte personalen den utbildning som behövs för att bli självständig i ambulansen. I bästa fall finns då mer erfaren personal till hands för att stötta den nya medarbetaren.

Personligen tycker jag att en ny medarbetare som ska få prova sina vingar skall åka med en erfaren specialistutbildad sjuksköterska med lång erfarenhet. Det ger en trygghet för den som är ny att veta att hen har någon att luta sig mot när det börjar hetta till. Ute hos patienten så är det inga problem, båda kan hjälpas åt och jobba som ett team. Under transporten så är det svårare. Av tradition så ges inte utryckningsförarbehörighet direkt till nyanställda. Visst, det finns en liten lucka fram till förarplatsen, men föraren ska koncentrera sig till hundra procent på att framföra ambulansen på ett trafiksäkert sätt. Då kan man inte förväntas både köra ambulansen och vårda patienten.

När man sitter där som specialistutbildad sjuksköterska och kör ambulansen in till sjukhuset, där en ny och oerfaren sjuksköterska sitter i vårdarhytten, så kan jag inte bortse från det faktum att systemet är helt sjukt. Jag, som har den högsta medicinska kompetensen,sitter och kör bilen. Det strider inte bara mot det sunda förnuftet, utan även Socialstyrelsens riktlinjer att den högsta medicinska kompetensen ansvarar för den vård som ges till patienten. I min värld kan jag inte ha ansvar för vården till patienten om jag sitter vid ratten.

"Ja, men man kan väl inte börja köra med blåljus direkt när man börjar" 

Den här uppfattningen hör jag ofta bland äldre kollegor som är vana att "nybörjaren" ska sätta sig i vårdarhytten och inte "vara så kåt på att köra bilen".

Nej, självklart så ska man inte börja första dagen på ambulansen med att sätta sig vid ratten och slå på blåljusen! Dock så tar det inte allt för lång tid innan stresspåslaget av sirener och blåblink avtar och man kan fungera som en normal trafikant igen. Jag vill påstå att stresspåslaget av utryckningskörning borde vara påtagligt mindre än att sitta med en kritisk patient och ha lång transport till definitiv behandling!


...fast tvärtom är inte bra det heller!
I Västernorrland har man valt att vända på problemet, vilket uppmärksammas i Dagens Medicins artikel (länk). Där sitter den nyaste framme vid ratten och kör ambulansen in till sjukhuset medan den erfarna sjuksköterskan vårdar patienten. Jag tycker att idén i grunden är bra, men liksom många andra gånger inom sjukvården så har de inte riktigt tänkt tanken färdigt. Varför? Jo, de har begränsat möjligheterna att framföra fordonet under utryckning.

Det är inte många tillfällen för oss som jobbar i södra Sverige kan tjäna så många minuter till sjukhus genom utryckningskörning. Däremot är fallet precis det omvända i norra Sverige. Där kan en högre snitthastighet på ett påtagligt sätt förändra förutsättningarna för patienten att komma till adekvat vård inom en rimlig tid.

Kortare tid till behandling för strokepatient är hjärna...för hjärtinfarktpatient är hjärtmuskel...för sepsispatient ger är överlevnad...för skallskadad patient är livräddande...!

Detta är bara några få exempel, men med detta i åtanke så är tanken befängd att inte åka under utryckning till sjukhus med den kritiska patienten.


Hur ska problemet lösas då?
Jag är en av många inom ambulanssjukvården som önskar införande av ett utryckningsförarkörkort. En extra bokstav på körkortet där det finns klart och tydligt markerat att jag som förare har genomgått utbildning och uppfyller de krav som bör ställas på en utryckningsförare. En nationell utbildningsplan, standardiserad utbildning och likriktade krav. Uppföljande hälsokontroller med fasta intervall samt praktisk och teoretisk utbildningskontroll, även efter utfärdat utryckningsförarkörkort ser jag som en självklarhet.

Ett utryckningsförarkörkort där ambulans, polis, räddningstjänst, tull, kustbevakning, särskild kollektivtrafik med flera skulle utbildas i grunden på samma sätt. Givetvis finns skillnader inom de olika grenarna, där olika typer av utryckningskörning kan förekomma.
Dock är grunden alltid den samma:
Utryckningskörning sker med huvudet och inte med högerfoten!