Den här tiden på året präglas av mycket värme och glädje. Familjer samlas, barnen skriver önskelistor, julklappar inhandlas. Listan kan göras hur lång som helst på allt gott som kommer med den underbara julen.
Tyvärr är det inte bara den bilden som vi inom sjukvård, polis, räddningstjänst, sociala myndigheter (m.fl) får ta del av. Självklart så är inte psykisk ohälsa något som enbart finns under december månad, men den allmänna uppfattningen hos oss som möter de som mår dåligt, är att det är mycket vanligare.
Detta är ett utdrag ur verkligheten.
Kvällen har hittills redan involverat oss i ett ärende med psykisk ohälsa när det tjuter i radion.
"Prio 1, suicidmisstanke/psykiatri, tågstationen" är det som står att läsa i RAKEL-enhetens display. Kollegan och jag tittar på varandra och utbyter tunga blickar. I mitt huvud så tänker jag bara "Skit också, bara det inte är någon som har hoppat..."
Vi påbörjar framkörning och får efter hand mer information av SOS-Alarm. En yngre tjej har meddelat sina anhöriga att hon inväntar nästa ankommande tåg för att kunna göra slut på sitt lidande. De har larmat 112 och vi får reda på ett namn och ålder. Signalementet är dåligt. Avståndet till platsen är kort, framkörningstiden ännu kortare även om den känns hysteriskt lång. Bara det inte är för sent...
Vi får via radio veta att en polispatrull redan anlänt och påbörjat sökandet. Anspänningen tills ankomst är hög. Vad kommer vi att möta när vi kommer fram?
Vid vår ankomst så ser vi att polispatrullen står vid en yngre kvinna. De vinkar till oss att det har fått kontakt och att det är rätt person. Vi tar oss fram, men håller oss till en början på avstånd. En av poliserna verkar ha fått en bra kontakt med tjejen och vi vill inte störa. Hon sitter på en bänk. Poliserna blockerar hennes väg mot spåret. Den akuta faran att hon ska hamna på spåret minskad.
Några minuter senare verkar polisen ha nått in i återvändsgränd i samtalet och min kollega tar vid. En förtvivlat ledsen och deprimerad tjej. Knappt myndig. Hennes upplevelse är att ingen bryr sig. Alla hatar henne. Grälat med pojkvännen. Kontakten med föräldrarna dålig. Utöver allt detta så har nyligen en nära vän till henne tagit sitt liv. Känslorna svänger. Från ledsen till arg, sedan tillbaka igen.
"Jag vill ju bara dö, kan ni inte bara flytta på er!"
Poliserna står kvar. Bestämt på plats med vänliga och varma ansiktsuttryck. Det finns ingen risk att de flyttar på sig.
Efter ytterligare en lång stunds samtal så har min kollega lyckats få en bra kontakt. Kollegan är övertygande, skapar förtroende. Hon följer med oss till ambulansen. Frivillig transport till sjukhuset för att få hjälp.
Jag hör samtalet genom luckan till vårdarhytten. Tankemönstret har etsat sig fast i huvudet på henne. Hon såg ingen annan utväg än att slänga sig framför hundratals ton järnskrot som kommer farandes längs rälsen. För mycket ångest för att orka hantera. För mycket smärta. Så lite vilja att fortsätta leva.
Det som har räddat henne idag är hennes rop på hjälp via mobiltelefonen.
Det är ett rop på hjälp som vi är oerhört tacksamma för. Att vi slipper plocka upp spillrorna av en människokropp som ligger utspridd längs med tågspåret. Att poliserna slipper åka hem till föräldrar och vänner med det mest fruktansvärda besked som någon kan få. Att en stackars tågförare slipper bevittna hur någon släcker sitt eget liv.
Listan kan göras oändligt lång över alla som kan känna tacksamhet.
Framför allt så hoppas jag att det inom en snar framtid finns en ung tjej som är tacksam. Tacksam att hon lyssnade på polisen, lyssnade på min kollega.
Tacksam att hon lever.
