tisdag 16 april 2013

Vi gör allt vi kan, men det räcker inte ändå

Utlarmningen kommer strax före lunch. Vi är redan ute på rull efter ett annat avslutat ärende. Jag åker för dagen tillsammans med en annan sjuksköterska. Lugn och trygg kollega med många års erfarenhet. Vi har cirka 20 minuters framkörningstid med blåljusen på. Uppgifterna är oklara, men en äldre man ligger på golvet. Hemtjänsten ska finnas på plats. I mina ögon är det här ett standardärende. Vi åker på flertalet varje vecka. Tänk så fel jag hade denna dag.

När vi kliver in i den gamla torparstugan så är det första som slår mig att tiden har stått stilla många år. Köket fick troligtvis sin senaste renovering på femtiotalet. Mannen som bor i huset har sedan lång tid haft både fysiska och psykiska besvär som gjort att han inte klarar att sköta om sin hälsa och sitt hushåll. Vi får veta att mannen har sagt nej till all erbjuden hjälp. Hemtjänsten gör inga regelbundna besök utan har blivit larmade av oroliga grannar.

Vi blir invisade av hemtjänstens personal. När jag ser mannen så får jag nypa mig själv i armen. Jag kan bara inte tro att det stämmer. Han ligger vid nedre änden av en trappa. Vilar huvudet mot första trappsteget.

Han är så kraftigt undernärd att jag kan urskilja varje struktur i skelettet. Kindbenen utstående och tinningarna insjunkna. Ögon som tittar med en tom blick från djupa ögonhålor.  Magen är så insjunken och avmagrad att bröstbenstappen står rakt ut i luften. Allt underhudsfett är helt borta. Musklerna har förtvinat.

Jag ser på någon som har givit upp livsgnistan för länge, länge sedan. Jag ser ett exempel på hur fångarna under andra världskrigets koncentrationsläger såg ut.

Det som skiljer honom från en levande och en död är att han fortfarande pratar med oss. Tyst och med knappt hörbar stämma. Viskar. Han har legat vid trappen sedan han ramlade för säkert tre eller fyra dagar sedan. Han vet inte riktigt, dagar och nätter har blandats ihop i ett enda töcken.

Andningen är långsam och ytlig. Syresättningen är långt under vad som klassas som normalt. Vi kontrollerar efter pulsar, men finner inga. Inte på handled, inte på hals, inte något alls. Ansiktet är blekt, armar och ben kalla. Vi kontrollerar hans temperatur, men han är så kall att mätvärdet hamnar på "LOW", den är under 32 grader. Hans kropp håller på att stänga av.

Syrgasmask hamnar över mun och näsa för att förse honom med livgivande syre. En infart anläggs i armen och varm vätska trycks in i blodbanan. Han flyttas över på båren som tippas med benen i högläge, i hopp om att mobilisera några kvarvarande vätskereserver.

Den medicintekniska utrustningen strular, vilket gör att jag har svårt att tolka patientens hjärtrytm. Av det lilla jag kan utläsa ser hjärtat ut att vara belastat av vätskan som vi fyller på med. Ger läkemedel som ska piska på det, men hjälper knappt. Han är för svag.

Kort efter inlastning i ambulansen så slutar han prata med oss, medvetandet sjunker och han upphör att andas av egen förmåga. Vi får andas åt honom. Några konstgjorda andetag senare kommer hans kropp ihåg hur man gör igen och fortsätter på egen hand.

Varefter vätskan rinner in återkommer så sakteliga tunna, tunna pulsar på halsen. Ytterligare mer vätska och så snart även pulsen på halsen. Blodtryck går ej att mäta, armen är allt för tunn för den utrustning vi har med oss.

Kollegan styr med van hand bilen genom den täta trafiken. Blåljusen spelar på husväggar och sirenen tjuter i bakgrunden. Under transporten kan jag inte göra så mycket mer än övervaka. Hoppas. En rejält tilltagen infart i varje armveck med varm vätska som trycks in i hans späda kropp. Syrgasen flödar i masken över hans ansikte. Nu hänger allt på hur mycket kroppen orkar med.

Efter en snabb bedömning på akutmottagningen läggs patienten på intensivvårdsavdelningen. Mer vätska med tillsatt näring. Mer syrgas. Varma filtar, täcken med aktiv värme.


Senare samma eftermiddag stannar jag till och pratar med den ansvariga IVA-sjuksköterskan. Trots att cirka fem timmar gått och patienten har erhållit över sex liter vätska intravenöst har njurarna fortfarande inte börjat producera någon urin. Frågan vi ställer oss är hur mycket stryk de har tagit av den nedsatta cirkulationen.

Jag får veta att hans kärntemperatur vid ankomst till sjukhuset varit 29,1 grader. De har nu kommit upp i klart bättre 34.


Tre dagar senare får jag veta att hans kropp har givit upp och stilla somnat in. Han var allt för svag för att lyckas ta sig ur den sista krisen.

Jag brottas under en tid efter ärendet med vad jag egentligen har bidragit med genom att dra ut på hans lidande flera dagar till. Han hade ju redan givit upp. Han ville inte leva längre. Vilken rätt hade jag att förlänga detta?

Det som gör att jag fortfarande tycker att jag gjorde rätt, är endast ett faktum:

Han fick gå bort i en varm säng, omgiven av varma och medkännande människor.

Ingen ska behöva tyna bort vid foten av en trappa. Ingen.