Vem är det som kör egentligen?

Högsta kompetensen sitter bakom ratten...
Tre olika yrkeskategorier trängs i ambulanserna. Ambulanssjukvårdare, grundutbildade sjuksköterskor och specialistutbildade sjuksköterskor. I min värld så ser jag det som en självklarhet att det är den specialistutbildade sjuksköterskan som ska vårda en kritiskt patient. Detta utifrån den kunskapsnivå som hen har från sin utbildning.

Detta är dock långt ifrån sanningen i vårt avlånga land. Kravet finns inte överallt att det ska vara specialistutbildade sjuksköterskor i ambulansen. Endast grundutbildning krävs enligt Socialstyrelsen och det är landstingen själva som beslutar om eventuellt höjd lägsta utbildningsnivå.

Vad är det då som händer när sommaren kommer? Jo, personalen ska ha semester. Detta är på intet sätt någon nyhet, men verkar behandlas nästan lika panikartat som första snön gör i södra Sverige. Det är inte heller någon nyhet att specialistutbildade sjuksköterskor med erfarenhet av ambulanssjukvård inte finns i överflöd...
Då går det bra att slänga in nästan vem som helst med en sjuksköterskelegitimation i ambulanserna, det gäller att fylla schemarader. Av både ekonomiska skäl och korta tidsaspekter så ges inte personalen den utbildning som behövs för att bli självständig i ambulansen. I bästa fall finns då mer erfaren personal till hands för att stötta den nya medarbetaren.

Personligen tycker jag att en ny medarbetare som ska få prova sina vingar skall åka med en erfaren specialistutbildad sjuksköterska med lång erfarenhet. Det ger en trygghet för den som är ny att veta att hen har någon att luta sig mot när det börjar hetta till. Ute hos patienten så är det inga problem, båda kan hjälpas åt och jobba som ett team. Under transporten så är det svårare. Av tradition så ges inte utryckningsförarbehörighet direkt till nyanställda. Visst, det finns en liten lucka fram till förarplatsen, men föraren ska koncentrera sig till hundra procent på att framföra ambulansen på ett trafiksäkert sätt. Då kan man inte förväntas både köra ambulansen och vårda patienten.

När man sitter där som specialistutbildad sjuksköterska och kör ambulansen in till sjukhuset, där en ny och oerfaren sjuksköterska sitter i vårdarhytten, så kan jag inte bortse från det faktum att systemet är helt sjukt. Jag, som har den högsta medicinska kompetensen,sitter och kör bilen. Det strider inte bara mot det sunda förnuftet, utan även Socialstyrelsens riktlinjer att den högsta medicinska kompetensen ansvarar för den vård som ges till patienten. I min värld kan jag inte ha ansvar för vården till patienten om jag sitter vid ratten.

"Ja, men man kan väl inte börja köra med blåljus direkt när man börjar" 

Den här uppfattningen hör jag ofta bland äldre kollegor som är vana att "nybörjaren" ska sätta sig i vårdarhytten och inte "vara så kåt på att köra bilen".

Nej, självklart så ska man inte börja första dagen på ambulansen med att sätta sig vid ratten och slå på blåljusen! Dock så tar det inte allt för lång tid innan stresspåslaget av sirener och blåblink avtar och man kan fungera som en normal trafikant igen. Jag vill påstå att stresspåslaget av utryckningskörning borde vara påtagligt mindre än att sitta med en kritisk patient och ha lång transport till definitiv behandling!


...fast tvärtom är inte bra det heller!
I Västernorrland har man valt att vända på problemet, vilket uppmärksammas i Dagens Medicins artikel (länk). Där sitter den nyaste framme vid ratten och kör ambulansen in till sjukhuset medan den erfarna sjuksköterskan vårdar patienten. Jag tycker att idén i grunden är bra, men liksom många andra gånger inom sjukvården så har de inte riktigt tänkt tanken färdigt. Varför? Jo, de har begränsat möjligheterna att framföra fordonet under utryckning.

Det är inte många tillfällen för oss som jobbar i södra Sverige kan tjäna så många minuter till sjukhus genom utryckningskörning. Däremot är fallet precis det omvända i norra Sverige. Där kan en högre snitthastighet på ett påtagligt sätt förändra förutsättningarna för patienten att komma till adekvat vård inom en rimlig tid.

Kortare tid till behandling för strokepatient är hjärna...för hjärtinfarktpatient är hjärtmuskel...för sepsispatient ger är överlevnad...för skallskadad patient är livräddande...!

Detta är bara några få exempel, men med detta i åtanke så är tanken befängd att inte åka under utryckning till sjukhus med den kritiska patienten.


Hur ska problemet lösas då?
Jag är en av många inom ambulanssjukvården som önskar införande av ett utryckningsförarkörkort. En extra bokstav på körkortet där det finns klart och tydligt markerat att jag som förare har genomgått utbildning och uppfyller de krav som bör ställas på en utryckningsförare. En nationell utbildningsplan, standardiserad utbildning och likriktade krav. Uppföljande hälsokontroller med fasta intervall samt praktisk och teoretisk utbildningskontroll, även efter utfärdat utryckningsförarkörkort ser jag som en självklarhet.

Ett utryckningsförarkörkort där ambulans, polis, räddningstjänst, tull, kustbevakning, särskild kollektivtrafik med flera skulle utbildas i grunden på samma sätt. Givetvis finns skillnader inom de olika grenarna, där olika typer av utryckningskörning kan förekomma.
Dock är grunden alltid den samma:
Utryckningskörning sker med huvudet och inte med högerfoten!

"Jag vill bara dö!"

Den här tiden på året präglas av mycket värme och glädje. Familjer samlas, barnen skriver önskelistor, julklappar inhandlas. Listan kan göras hur lång som helst på allt gott som kommer med den underbara julen.

Tyvärr är det inte bara den bilden som vi inom sjukvård, polis, räddningstjänst, sociala myndigheter (m.fl) får ta del av. Självklart så är inte psykisk ohälsa något som enbart finns under december månad, men den allmänna uppfattningen hos oss som möter de som mår dåligt, är att det är mycket vanligare.

Detta är ett utdrag ur verkligheten.


Kvällen har hittills redan involverat oss i ett ärende med psykisk ohälsa när det tjuter i radion.
"Prio 1, suicidmisstanke/psykiatri, tågstationen" är det som står att läsa i RAKEL-enhetens display. Kollegan och jag tittar på varandra och utbyter tunga blickar. I mitt huvud så tänker jag bara "Skit också, bara det inte är någon som har hoppat..."

Vi påbörjar framkörning och får efter hand mer information av SOS-Alarm. En yngre tjej har meddelat sina anhöriga att hon inväntar nästa ankommande tåg för att kunna göra slut på sitt lidande. De har larmat 112 och vi får reda på ett namn och ålder. Signalementet är dåligt. Avståndet till platsen är kort, framkörningstiden ännu kortare även om den känns hysteriskt lång. Bara det inte är för sent...

Vi får via radio veta att en polispatrull redan anlänt och påbörjat sökandet. Anspänningen tills ankomst är hög. Vad kommer vi att möta när vi kommer fram?

Vid vår ankomst så ser vi att polispatrullen står vid en yngre kvinna. De vinkar till oss att det har fått kontakt och att det är rätt person. Vi tar oss fram, men håller oss till en början på avstånd. En av poliserna verkar ha fått en bra kontakt med tjejen och vi vill inte störa. Hon sitter på en bänk. Poliserna blockerar hennes väg mot spåret. Den akuta faran att hon ska hamna på spåret minskad.

Några minuter senare verkar polisen ha nått in i återvändsgränd i samtalet och min kollega tar vid. En förtvivlat ledsen och deprimerad tjej. Knappt myndig. Hennes upplevelse är att ingen bryr sig. Alla hatar henne. Grälat med pojkvännen. Kontakten med föräldrarna dålig. Utöver allt detta så har nyligen en nära vän till henne tagit sitt liv. Känslorna svänger. Från ledsen till arg, sedan tillbaka igen.

"Jag vill ju bara dö, kan ni inte bara flytta på er!"

Poliserna står kvar. Bestämt på plats med vänliga och varma ansiktsuttryck. Det finns ingen risk att de flyttar på sig.

Efter ytterligare en lång stunds samtal så har min kollega lyckats få en bra kontakt. Kollegan är övertygande, skapar förtroende. Hon följer med oss till ambulansen. Frivillig transport till sjukhuset för att få hjälp.

Jag hör samtalet genom luckan till vårdarhytten. Tankemönstret har etsat sig fast i huvudet på henne. Hon såg ingen annan utväg än att slänga sig framför hundratals ton järnskrot som kommer farandes längs rälsen. För mycket ångest för att orka hantera. För mycket smärta. Så lite vilja att fortsätta leva.

Det som har räddat henne idag är hennes rop på hjälp via mobiltelefonen.

Det är ett rop på hjälp som vi är oerhört tacksamma för. Att vi slipper plocka upp spillrorna av en människokropp som ligger utspridd längs med tågspåret. Att poliserna slipper åka hem till föräldrar och vänner med det mest fruktansvärda besked som någon kan få. Att en stackars tågförare slipper bevittna hur någon släcker sitt eget liv.

Listan kan göras oändligt lång över alla som kan känna tacksamhet.

Framför allt så hoppas jag att det inom en snar framtid finns en ung tjej som är tacksam. Tacksam att hon lyssnade på polisen, lyssnade på min kollega.

Tacksam att hon lever.

Vi gör allt vi kan, men det räcker inte ändå

Utlarmningen kommer strax före lunch. Vi är redan ute på rull efter ett annat avslutat ärende. Jag åker för dagen tillsammans med en annan sjuksköterska. Lugn och trygg kollega med många års erfarenhet. Vi har cirka 20 minuters framkörningstid med blåljusen på. Uppgifterna är oklara, men en äldre man ligger på golvet. Hemtjänsten ska finnas på plats. I mina ögon är det här ett standardärende. Vi åker på flertalet varje vecka. Tänk så fel jag hade denna dag.

När vi kliver in i den gamla torparstugan så är det första som slår mig att tiden har stått stilla många år. Köket fick troligtvis sin senaste renovering på femtiotalet. Mannen som bor i huset har sedan lång tid haft både fysiska och psykiska besvär som gjort att han inte klarar att sköta om sin hälsa och sitt hushåll. Vi får veta att mannen har sagt nej till all erbjuden hjälp. Hemtjänsten gör inga regelbundna besök utan har blivit larmade av oroliga grannar.

Vi blir invisade av hemtjänstens personal. När jag ser mannen så får jag nypa mig själv i armen. Jag kan bara inte tro att det stämmer. Han ligger vid nedre änden av en trappa. Vilar huvudet mot första trappsteget.

Han är så kraftigt undernärd att jag kan urskilja varje struktur i skelettet. Kindbenen utstående och tinningarna insjunkna. Ögon som tittar med en tom blick från djupa ögonhålor.  Magen är så insjunken och avmagrad att bröstbenstappen står rakt ut i luften. Allt underhudsfett är helt borta. Musklerna har förtvinat.

Jag ser på någon som har givit upp livsgnistan för länge, länge sedan. Jag ser ett exempel på hur fångarna under andra världskrigets koncentrationsläger såg ut.

Det som skiljer honom från en levande och en död är att han fortfarande pratar med oss. Tyst och med knappt hörbar stämma. Viskar. Han har legat vid trappen sedan han ramlade för säkert tre eller fyra dagar sedan. Han vet inte riktigt, dagar och nätter har blandats ihop i ett enda töcken.

Andningen är långsam och ytlig. Syresättningen är långt under vad som klassas som normalt. Vi kontrollerar efter pulsar, men finner inga. Inte på handled, inte på hals, inte något alls. Ansiktet är blekt, armar och ben kalla. Vi kontrollerar hans temperatur, men han är så kall att mätvärdet hamnar på "LOW", den är under 32 grader. Hans kropp håller på att stänga av.

Syrgasmask hamnar över mun och näsa för att förse honom med livgivande syre. En infart anläggs i armen och varm vätska trycks in i blodbanan. Han flyttas över på båren som tippas med benen i högläge, i hopp om att mobilisera några kvarvarande vätskereserver.

Den medicintekniska utrustningen strular, vilket gör att jag har svårt att tolka patientens hjärtrytm. Av det lilla jag kan utläsa ser hjärtat ut att vara belastat av vätskan som vi fyller på med. Ger läkemedel som ska piska på det, men hjälper knappt. Han är för svag.

Kort efter inlastning i ambulansen så slutar han prata med oss, medvetandet sjunker och han upphör att andas av egen förmåga. Vi får andas åt honom. Några konstgjorda andetag senare kommer hans kropp ihåg hur man gör igen och fortsätter på egen hand.

Varefter vätskan rinner in återkommer så sakteliga tunna, tunna pulsar på halsen. Ytterligare mer vätska och så snart även pulsen på halsen. Blodtryck går ej att mäta, armen är allt för tunn för den utrustning vi har med oss.

Kollegan styr med van hand bilen genom den täta trafiken. Blåljusen spelar på husväggar och sirenen tjuter i bakgrunden. Under transporten kan jag inte göra så mycket mer än övervaka. Hoppas. En rejält tilltagen infart i varje armveck med varm vätska som trycks in i hans späda kropp. Syrgasen flödar i masken över hans ansikte. Nu hänger allt på hur mycket kroppen orkar med.

Efter en snabb bedömning på akutmottagningen läggs patienten på intensivvårdsavdelningen. Mer vätska med tillsatt näring. Mer syrgas. Varma filtar, täcken med aktiv värme.


Senare samma eftermiddag stannar jag till och pratar med den ansvariga IVA-sjuksköterskan. Trots att cirka fem timmar gått och patienten har erhållit över sex liter vätska intravenöst har njurarna fortfarande inte börjat producera någon urin. Frågan vi ställer oss är hur mycket stryk de har tagit av den nedsatta cirkulationen.

Jag får veta att hans kärntemperatur vid ankomst till sjukhuset varit 29,1 grader. De har nu kommit upp i klart bättre 34.


Tre dagar senare får jag veta att hans kropp har givit upp och stilla somnat in. Han var allt för svag för att lyckas ta sig ur den sista krisen.

Jag brottas under en tid efter ärendet med vad jag egentligen har bidragit med genom att dra ut på hans lidande flera dagar till. Han hade ju redan givit upp. Han ville inte leva längre. Vilken rätt hade jag att förlänga detta?

Det som gör att jag fortfarande tycker att jag gjorde rätt, är endast ett faktum:

Han fick gå bort i en varm säng, omgiven av varma och medkännande människor.

Ingen ska behöva tyna bort vid foten av en trappa. Ingen.

"Ni måste få igång honom...!!!"

Lördagkvällen hade varit lugn och behaglig för mig och kollegan. Ett lindrigare misshandelsärende hade avklarats och vi hade slagit oss ner i soffan.

20.07 inkommer larmsamtalet till SOS.

20.08 tjuter RAKEL för full hals hos oss på ambulansstationen. PRIO 1, oklara uppgifter, svårt sjuk patient.

Vi tar oss snabbt ut till bilen, klär på oss och kvitterar ärendet. Beskrivningen på skärmen är mycket knapphändig, men adressen är tydligt utmärkt, så vi börjar åka direkt. Efter hand som vi närmar oss adressen får vi mer uppdateringar. "HLR pågår av patientens hustru". Man med okänd ålder.

Vi pratar snabbt igenom vår strategi hur vi ska göra när vi kommer fram. Då vi är en bit ut på landet utan IVPA (Räddningstjänst på sjukvårdslarm, i väntan på ambulans) eller närhet till övriga ambulanser avvaktar vi med att begära assistans. Oftast brukar vi klara oss på en besättning.

20.28 har vi status framme. Vi har rullat in på en mindre gård. Huset är helt nedsläckt. Efter att ha dubbelkollat adressen ytterligare en gång samt tagit ny kontakt med SOS får vi bekräftat att vi är på rätt ställe.

SOS-operatör: "Frun är i full gång med HLR, hon skriker att ni får slå in en ruta"

Då vi bedömer att detta tar för lång tid så bankar vi på dörren och ropar till frun att hon måste komma och öppna dörren. Vi hör någon som kommer nedrusande för trappen och sliter upp dörren. Frun är i fullständigt upplösningstillstånd. Av hennes utseende att döma är hon i femtioårsåldern vilket innebär att även maken bör vara ungefär lika gammal. Hon rusar åter upp för trappen. Hon skriker och gråter om vartannat. 

"Han ligger där inne!!! Ni måste få igång honom, ni måste få igång honom...vi har alldeles för mycket kvar!!!"

Jag säger åt frun att sätta sig ner, försöka andas lugnare och att vi ska ta hand om mannen. Efter det släpper jag fokus från frun och går mot min kollega.

Patienten ligger i badrummet där han fallit ihop, bevittnat av hustrun. Tidigare frisk. 

Min kollega kommer först in till honom och påbörjar direkt hjärtkompressioner. Han säger till mig att han tror att det kan gå vägen, patienten har fortfarande agonal andning. Vid detta läge anropar vi SOS för att få ut en extra ambulans som assistans.

Tillsammans hjälps vi åt att koppla upp på defibrillatorn. Första rytm är ett ventrikelflimmer med hög amplitud. Frun har helt uppenbart gjort ett fantastiskt jobb med HLR i och med att vi fortfarande har elektrisk aktivitet. 

20.32 defibrilleras patienten. Direkt därefter två minuters påföljande kompressioner för att stödja hjärtats arbete. Vi ger patienten några andetag med andningsballong. Vid nästa analysperiod har vi återfått en relativt snabb pulsgivande rytm och fina carotispulsar. Patienten drar egna andetag och vi byter från andningsballong till att ge syrgas på traumamask med högsta flöde. Han har fortfarande svårt att hålla en bra luftväg varpå jag gör ett försök att sätta en näskantarell. Detta försök avvärjer patienten själv genom att vifta bort min hand med sin egen hand. Jag håller upp hakan och gör ett lätt käklyft vilket löser problemet. Vid kraftigt tilltal så grymtar patienten och det är uppenbart att han börjar återfå medvetandet. Pupillerna är helt normala och reagerar fint på ljus. Bra tecken!

En första mätning av spo2-värde visar ca 90% efter någon minut med syrgasmask. Pulsen på ca 150, regelbunden rytm och fylliga pulsar i både carotis och radialis. Kollegan har hunnit få i en PVK i armvecket.

Kollegan springer ut till ambulansen och hämtar in båren i hallen. Vi lyfter patienten i brandmansgrepp ned för en smal sprialtrapp. Under tiden som kollegan spänner fast patienten går jag upp till övervåningen och plockar ihop alla våra saker och tar ut till ambulansen. Vi lyfter båren över grusplanen utanför huset och lastar i ambulansen.

Frun har under tiden som vi jobbar sprungit runt i huset, uppenbart under stor psykisk ansträngning. Hon verkar ändå ta in vad som händer, att maken är vid liv och att vi arbetar för att komma iväg till sjukhuset. Jag placerar henne på passagerarsätet fram i ambulansen och sätter mig själv för att köra.

20.40 status "Lastat, PRIO 1". Transporten påbörjas ut mot större väg, men vi blir stående några minuter i en korsning. Vi står nu geografiskt precis mitt emellan akutmottagning och närmaste hjärtintensivavdelning (HIA) som ligger på olika sjukhus i olika städer. Efter att kollegan har skickat EKG och konsulterat personalen på HIA får vi till slut besked att åka mot HIA. Under tiden vi väntat på svar har jag via RAKEL koordinerat med assistansambulansen att de ska komma till korsningen där vi står för att kollegan ska få stöttning i vårdarhytten och flytta över frun till den andra ambulansen. Jag bedömer det som bättre att frun får åka med den andra bilen i lugn och ro så jag kan hålla fullt fokus på körningen in till HIA.

Patienten är nu såpass vaken att han svarar på frågor samt kan uppge namn och personnummer.

20.50 rullar vi åter igen iväg med fastställd destination. Beräknad körtid 20 minuter.

Från vårdarhytten hör jag kollegorna diskutera. Spo2-värdet stabiliseras runt 98% samt andningsfrekvens på runt 20-25. Puls ca 70-90 i regelbunden sinusrytm och blodtryck som håller sig runt 130/90. Fortsatt syrgasbehandling samt RingerAcetat kopplas för att hålla infarten öppen. I övrigt behöver inga läkemedel ges. Patienten sitter i hjärtläge på båren, alltså böjda knäveck och lätt höjd huvudände.

Den första EKG-bilden som registrerades visade kraftiga ST-sänkningar över samtliga avledning, något som normaliserades under transporten. Vi misstänker således att patienten haft en arytmi som utlöst ett ventrikelflimmer och att detta i sin tur gett en generell ischemi i hjärtmuskeln.

21.10 framme på HIA. Vi konstaterar att patienten anländer till adekvat vårdenhet ganska precis en timme och fem minuter efter hjärtstoppet. På avdelningen flyttas patienten över till säng och kopplas upp på deras övervakningsutrustning. Rapport ges till HIA-personalen.

Kort därefter ansluter patientens fru som kommit med den andra ambulansen.

Kollegan går för att skriva journal och jag plockar i ordning alla saker.

På vägen hem till station så fylls både jag och kollegan av en känsla av riktig genuin glädje. Av alla dessa hjärtstopp som vi åker på, efter alla timmar av övning, så har vi äntligen kunnat rädda någon...

"JAG SKA ANMÄLA ER!!!"

Jag åkte tillsammans med kollega till en äldre dam. Enligt aktuell utlarmning hade patienten haft halsont, hosta och förkylning sedan två veckor. Uppdraget var utlarmat som prio 2, akut men inte livshotande.Väl på plats så öppnar patienten lägenhetsdörren och vi kliver in i lägenheten. Precis efter att vi har anlänt kommer patientens son instormandes bakom oss.

Precis som vi alltid gör undersöks patienten och vi frågar vad som har hänt och hur hon mår. Samtliga vitalparametrar är utan anmärkning och de uppgifter vi får föranleder nästa fråga:

- Har ni haft någon kontakt med primärvården angående dina besvär?

Detta utlöser en kraftig ilska hos patientens son. Han blir mycket uppvarvad och aggressiv. Han tycker att vi ska "göra vårt jobb och köra till sjukhuset". Han anser även att hans mamma absolut inte orkar sitta på vårdcentralen och vänta på doktorn. Patienten verkar inte ta någon större notis om sonens agerande.

Då både jag och kollegan snabbt inser att det inte kommer att leda någonstans att fortsätta diskutera, så väljer vi att lasta in damen i bilen och köra till sjukhuset. Det ska även tilläggas att patienten var uppegående utan hjälpmedel och kunde helt obehindrat gå ut till ambulansen.

Sonen åker med sin egen bil tätt bakom ambulansen till sjukhuset och står innanför dörrarna vid ambulansgaraget innan jag ens hunnit få nyckeln ur ambulansen. Vi hjälper patienten över på en brits och lämnar dem i korridoren.

Då vi rapporterat patienten och är på väg ut för att lämna kommer sonen emot oss och är fortfarande mycket upprörd över vårt agerande på plats. Han vill ha våra fullständiga namn och så vidare. Jag meddelar honom vänligen men bestämt, att det enda som han kommer att få av oss är bilens RAKEL-nummer samt våra förnamn. Jag upplyser honom också om vem min chef är och kontaktuppgifter. I ett uppenbart försök till att skrämma oss halvskriker han:

 ”JAG SKA ANMÄLA ER!!!”.

Då vi känner att ytterligare diskussioner enbart kommer att agitera honom ännu mer, väljer vi att lämna honom med kontaktuppgifter i handen.

Jag möter dagligen människor som är frustrerade över att de tycker att de inte får den hjälp som de har rätt till. Problemet i det här fallet var utan tvekan att patienten söker vård på helt fel vårdnivå. Primärvården är rätt ställe att börja på när man är förkyld och har ont i halsen. Sonens uppfattning att modern skulle få vänta kortare tid på doktorn om man åker till akuten är helt befängd. Enligt den RETTS-triage som utfördes var patienten helt grön, vilket leder till, att det är rimligt att anta att väntetiden på akuten i realiteten uppgår till ca 4-8 timmar före ankomst av doktor. De får då dessutom oftast träffa en AT-läkare med mindre erfarenhet. Om de istället sökt vårdcentralen och bokat en tid hade besöket varit klart på en timme och hem igen utan större bekymmer.

Det andra stora bekymret i det hela är varför sonen inte själv väljer att sätta modern i bilen och köra själv. En person som är helt opåverkad med ett sedan två veckor oförändrat tillstånd är INTE i behov av att åka ambulans. Jag hopas att vi i framtiden kommer att få mandat av våra ambulansöverläkare att säga: "Nej, du behöver inte åka ambulans".

Att säga det är inte samma sak som att neka någon vård! Det finns många kategorier av patienter som behöver åka till akuten för hjälp utan att för den skull vara i behov av ambulanstransport.

Angående hot om anmälan: Jag välkomnar alla som har något att anmärka på i mitt eller mina kollegors agerande eller utförda åtgärder att ta kontakt med närmaste chef eller verksamhetsansvarig. Ur min egen synvinkel så vet jag att jag har gjort mitt jobb enligt konstens alla regler och följt de riktlinjer som finns. Att både jag och kollegan bemötte den agiterade mannen med lugn och ett vänligt uppträdande, gör att det i det aktuella fallet inte fanns någon som helst substans för en anmälan.

Någon anmälan har inte heller inkommit...

Risker....är det verkligen värt det?

Nu i veckan hände det som alla inom blåljusyrkena fruktar mest. En allvarlig trafikolycka skedde med en brandbil under utryckning.

Det är alltid tråkigt att läsa i tidningen om olyckor med dödlig utgång, men när det är så nära kopplat till ens eget yrke så känns det alltid mycket mer. Räddningstjänsten har alltid varit en av de verksamheter som är mest tätt kopplade till ambulansjukvården. Tankarna går nu givetvis till de närstående, både familj och kollegor.

Det manar också till eftertanke kring hur vi själva beter oss i trafiken vid utryckningskörning. Att inte köra fortare än situationen och förmågan tillåter borde vara en självklarhet, men är tyvärr inte alltid så. I alla fall någon gång i månaden så får man säga till blyfotsbestyckade kollegor att lätta en smula på gasen, troligen borde vi påminna varandra oftare att ta det lugnt. Ibland uppstår situationer som inte går att förutse, men genom att hela tiden kontnuerligt utvärdera vilka risker som finns runtomkring så kan vi åtminstone göra det så säkert som möjligt!

Jag själv fick en riktig tankeställare efter denna olycka. Livet är skört och vad som helst kan hända.

Är det värt risken? - Ja, absolut!

Det som gör att jobbet är värt risken är den belöning som ibland uppstår då vi kommer fram till den som behöver hjälp. Alla som inom sitt yrke kör ett fordon med blåljus på kommer att få denna belöning. En lättnadens suck från anhöriga som ser sina kära få hjälp eller den hjälpsökande själv som inser att från och med nu kan det bara bli bättre. Det är det som vi jobbar för...

Mycket att göra...

..vilket leder till viss torka på bloggen!

Snart kommer fler inblickar i den svenska ambulanssjukvården!

Suck...

Nyss hemkommen efter 12 timmars dagpass. Över 10 körningar, varav EN var motiverad att åka ambulans. När ska den svenska befolkningen förstå att influensa, hosta och halsont inte är akut livshotande!?!
Utöver detta naturligtvis några taxikörningar som grädde på moset.

Världens bästa jobb? Absolut - men det var liiiite tyngre idag än vanligt...

Nedskärningarnas baksida

Det tog inte speciellt lång tid innan den första avvikande händelsen rapporterades in efter nedskärningarna i ambulanssjukvården i den norra delen av Sverige.

http://allehanda.se/start/inrikes/1.4382321-svart-sjuk-fick-ligga-i-bagageluckan

Detta är tyvärr den bistra verklighet som vi lever i. Bristen på akutambulanser är påtaglig i stora delar av vårt avlånga land, till stor del på grund av allt större besparingskrav. Håll tummarna för att det finns en ledig ambulans den dagen då du själv eller någon anhörig behöver den...

Hur gick det sen då..?

Vissa patienter som vi transporterar till sjukhuset väcker en nyfikenhet att få veta vad som hände. Ibland är det patienter med svåra skador efter olyckor eller patienter med medicinska åkommor där vi direkt vid avlämningen vet att patienten är illa ute. Tyvärr är det ofta vardag för oss att inte få någon uppföljning om vad som hände.

Enligt den svenska Hälso- och sjukvårdslagen samt Patientdatalagen så har man som vårdpersonal inte rätt att läsa journaler för patienter som man inte har en pågående vårdrelation med. Det är dessa två mycket starkt integritetsskyddande lagar som sätter stopp för våra efterforskningar. Inte ens ambulansöverläkaren har rätt att i efterhand gå in och läsa journalen för att se vad som hände.

För den personliga utvecklingen som ambulanspersonal så skulle det vara positivt att få ta del av det efterkommande händelseförloppet. Det kan vara antingen ett kvitto på att vi gjort rätt bedömningar och initierat rätt behandling, eller bli en väckarklocka för tillstånd som vi kan ha förbisett.

Dagens lagstiftning försvårar för oss ambulanssjuksköterskor att förbättras i vår yrkesroll och ge patienterna det säkra och trygga omhändertagande som de kan förvänta sig.

Livräddande behandling

Hjärtlungräddning (HLR) är en av de första akuta åtgärder som vem som helst kan göra för öka chansen till överlevnad vid plötsligt hjärtstopp. Utbildning av allmänheten är avgörande för att få den livräddande kedjan att fungera. Jag fick mig ett riktigt gott skratt när jag såg den här helt underbara videon från England. Så länge budskapet går fram så är metoderna okej, rekommenderas starkt!

Vinnie Jones' hard and fast Hands-only CPR (funny TV advert) - YouTube

Allt i ambulansen är inte blåljus och sirener...

...men tur är väl det!

Alla de transporter med patienter där den stora insatsen egentligen inte är medicinsk utan mer av det medmänskliga slaget, utgör ett alldeles utmärkt andningshål. Att få ägna en halvtimme åt att snacka om väder och vind, fotbollsresultat eller vilken som är den godaste glassen är helt nödvändigt för att orka med en hel del andra larm vi åker på. Samtidigt så får vi chansen att låta någon annan, ofta ensam människa, få stå i centrum för vår uppmärksamhet under denna lilla tid...en riktig win win situation!

Världens bästa jobb!

Att vara ambulanssjuksköterska idag innebär stora utmaningar, men det är just dessa som gör jobbet till världens bästa! Låt mig förklara...

Som ambulanspersonal så är vi ibland den sista utvägen för personer som har kämpat länge själva med att försöka hantera sin sjukdom. Det kan också ha uppstått ett behov av akutsjukvård som inte på något sätt hade kunnat förutsägas. Ibland är det fullständigt kaos då vi anländer, folk som skriker och är förtvivlade. Ibland så råder djupaste tystnad, kanske någon som gråter. Det första intrycket som vi ger är alltid av största betydelse. Att skapa lugn och bilda sig en uppfattning om situationen är den viktigaste, men samtidigt den absolut svåraste, uppgiften. Här fungerar oftast god förmåga att spela teater. Ett samlat och lugnt yttre behöver inte nödvändigtvis betyda att hjärnkontoret också är lugnt, tvärtom snarare! Min egen tankeprocess går oftast initialt på högvarv för att göra de första avgörande besluten: Är patienten kritisk eller inte? Ska vi lasta och åka eller stanna kvar och jobba på platsen? Finns det några eventuella hot mot mig och min kollega, eller för den delen, även mot patienten? Trots alla dessa tankar så är det bra om man utåt sett kan se ut som att det är hur lugnt som helst.

Den vård som ges i ambulansen är uppbyggd utefter generella riktlinjer vilka personalen skall jobba utefter. De kan i princip liknas vid en avancerad kokbok, där sjukdomstillstånd, läkemedel och behandlingar finns nedskrivna av den ansvariga ambulansöverläkaren. Dock gäller det att kunna avgöra vilket av recepten som skall användas...där i ligger den stora utmaningen! Goda kunskaper om kroppens normala funktioner och olika sjukdomstillstånd är därför mycket viktigt. Alla observationer som görs vägs samman och utefter detta bestäms på vilket sätt patienten skall behandlas. Den stora friheten ligger i att det är jag själv som får ta beslut om att påbörja en behandling som kommer att förbättra patientens tillstånd. Det vilar också ett stort ansvar på mig att söka den information som jag saknar för att kunna göra det på ett bra sätt.

Att komma in till sjukhuset med en patient som var dödssjuk då vi anlände och är kraftigt förbättrad vid avlämning på sjukhuset är det bästa som finns...det är då man känner att man gör nytta på jobbet!

Inga ambulanser lediga?

Det kan  bero på att de är ute och kör taxi!

Ja, du läste helt rätt. I svensk ambulanssjukvård så förekommer regelmässigt rena taxitransporter med akutambulanser för att andra transportfordon inte räcker till. Liggande sjuktransport, bårtaxi eller vad man nu ska kalla det är bara olika namn på samma sak: Taxiverksamhet för personer som inte klarar av att sitta i en vanlig bil på ett vanligt bilsäte. Det är en otroligt viktig funktion och utan dessa transportmedel så finns det många personer som inte skulle kunna ta sig till och från sina sjukvårdsbesök.

Det som blir problematiskt är när dessa transporter utförs av akutambulanser, bemannade med i bästa fall två specialistsjuksköterskor, vars huvuduppdrag är att finnas tillgängliga då människor blir akut sjuka. Dessa transporter, även kallade prio-4-uppdrag, är planerade och har ingenting med akutsjukvård att göra.

Kanske är dags att även detta kommer fram i ljuset när debatten om uteblivna ambulanser blir som hetast!

Klä på sig jobbet

Ambulansjobbet karakteriseras många gånger av att man får lösa situationer med hjälp av de begränsade resurser som man har med sig. För att på något sätt öka oddsen för att man ska kunna lösa uppgiften så behöver ha med sig vissa saker. Jag personligen är av den åsikten att jag hellre bär med mig en sak för mycket än står utan när jag verkligen behöver. Kollegor kan beskrivas utifrån två kategorier: De som är lika mig själv och de som rycker på axlarna och hoppas att ”det löser sig”.

Som grundläggande utrustning så har alla, lite beroende av rådande väder, på sig gröna långbyxor, t-shirt och långtröja. På fötterna sitter skyddsskor som har tåhätta och spiktrampskydd. En gul jacka eller väst med massor av reflexer tillhör också att dra på sig vid de tillfällen som det är viktigt att vi syns ordentligt. Vad man sedan stoppar i alla fickor är däremot helt upp till var och en.

Min utrustning ser ut ungefär på detta sätt:

I tröjans bröstficka sitter namnskylt och hållare för låskort. I de vanliga byxfickorna har jag mina privata saker, plånbok och mobiltelefon. Benfickan på höger sida innehåller  RETTS-handboken samt en stor mängd lila nitrilhandskar och utanpå i en mindre ficka ligger jobbmobilen samt några pennor. I vänster benficka ligger en pärm i A6-storlek med utskrifter av de viktigaste behandlingsriktlinjerna och tabeller för läkemedelsdoser och vitalparametrar för barn i olika åldrar. Även en energi-bar brukar smygas ner här att ha som nödproviant om matuppehållet dröjer. I bältet sitter hållare för RAKEL-radio, nyckelkrok, en kraftig LED-ficklampa, multiverktyg och en traumasax.

Vilka saker man har med sig är något som alltid är dynamiskt och genomgår ständigt förändring. Så som det ser ut idag är det som jag känner just nu är det som kan hjälpa mig att göra ett bra jobb. Hur det ser ut om en månad eller tio år återstår att se…