20.07 inkommer larmsamtalet till SOS.
20.08 tjuter RAKEL för full hals hos oss på ambulansstationen. PRIO 1, oklara uppgifter, svårt sjuk patient.
Vi tar oss snabbt ut till bilen, klär på oss och kvitterar ärendet. Beskrivningen på skärmen är mycket knapphändig, men adressen är tydligt utmärkt, så vi börjar åka direkt. Efter hand som vi närmar oss adressen får vi mer uppdateringar. "HLR pågår av patientens hustru". Man med okänd ålder.
Vi pratar snabbt igenom vår strategi hur vi ska göra när vi kommer fram. Då vi är en bit ut på landet utan IVPA (Räddningstjänst på sjukvårdslarm, i väntan på ambulans) eller närhet till övriga ambulanser avvaktar vi med att begära assistans. Oftast brukar vi klara oss på en besättning.
20.28 har vi status framme. Vi har rullat in på en mindre gård. Huset är helt nedsläckt. Efter att ha dubbelkollat adressen ytterligare en gång samt tagit ny kontakt med SOS får vi bekräftat att vi är på rätt ställe.
SOS-operatör: "Frun är i full gång med HLR, hon skriker att ni får slå in en ruta"
Då vi bedömer att detta tar för lång tid så bankar vi på dörren och ropar till frun att hon måste komma och öppna dörren. Vi hör någon som kommer nedrusande för trappen och sliter upp dörren. Frun är i fullständigt upplösningstillstånd. Av hennes utseende att döma är hon i femtioårsåldern vilket innebär att även maken bör vara ungefär lika gammal. Hon rusar åter upp för trappen. Hon skriker och gråter om vartannat.
"Han ligger där inne!!! Ni måste få igång honom, ni måste få igång honom...vi har alldeles för mycket kvar!!!"
Jag säger åt frun att sätta sig ner, försöka andas lugnare och att vi ska ta hand om mannen. Efter det släpper jag fokus från frun och går mot min kollega.
Patienten ligger i badrummet där han fallit ihop, bevittnat av hustrun. Tidigare frisk.
Min kollega kommer först in till honom och påbörjar direkt hjärtkompressioner. Han säger till mig att han tror att det kan gå vägen, patienten har fortfarande agonal andning. Vid detta läge anropar vi SOS för att få ut en extra ambulans som assistans.
Tillsammans hjälps vi åt att koppla upp på defibrillatorn. Första rytm är ett ventrikelflimmer med hög amplitud. Frun har helt uppenbart gjort ett fantastiskt jobb med HLR i och med att vi fortfarande har elektrisk aktivitet.
20.32 defibrilleras patienten. Direkt därefter två minuters påföljande kompressioner för att stödja hjärtats arbete. Vi ger patienten några andetag med andningsballong. Vid nästa analysperiod har vi återfått en relativt snabb pulsgivande rytm och fina carotispulsar. Patienten drar egna andetag och vi byter från andningsballong till att ge syrgas på traumamask med högsta flöde. Han har fortfarande svårt att hålla en bra luftväg varpå jag gör ett försök att sätta en näskantarell. Detta försök avvärjer patienten själv genom att vifta bort min hand med sin egen hand. Jag håller upp hakan och gör ett lätt käklyft vilket löser problemet. Vid kraftigt tilltal så grymtar patienten och det är uppenbart att han börjar återfå medvetandet. Pupillerna är helt normala och reagerar fint på ljus. Bra tecken!
En första mätning av spo2-värde visar ca 90% efter någon minut med syrgasmask. Pulsen på ca 150, regelbunden rytm och fylliga pulsar i både carotis och radialis. Kollegan har hunnit få i en PVK i armvecket.
Kollegan springer ut till ambulansen och hämtar in båren i hallen. Vi lyfter patienten i brandmansgrepp ned för en smal sprialtrapp. Under tiden som kollegan spänner fast patienten går jag upp till övervåningen och plockar ihop alla våra saker och tar ut till ambulansen. Vi lyfter båren över grusplanen utanför huset och lastar i ambulansen.
Frun har under tiden som vi jobbar sprungit runt i huset, uppenbart under stor psykisk ansträngning. Hon verkar ändå ta in vad som händer, att maken är vid liv och att vi arbetar för att komma iväg till sjukhuset. Jag placerar henne på passagerarsätet fram i ambulansen och sätter mig själv för att köra.
20.40 status "Lastat, PRIO 1". Transporten påbörjas ut mot större väg, men vi blir stående några minuter i en korsning. Vi står nu geografiskt precis mitt emellan akutmottagning och närmaste hjärtintensivavdelning (HIA) som ligger på olika sjukhus i olika städer. Efter att kollegan har skickat EKG och konsulterat personalen på HIA får vi till slut besked att åka mot HIA. Under tiden vi väntat på svar har jag via RAKEL koordinerat med assistansambulansen att de ska komma till korsningen där vi står för att kollegan ska få stöttning i vårdarhytten och flytta över frun till den andra ambulansen. Jag bedömer det som bättre att frun får åka med den andra bilen i lugn och ro så jag kan hålla fullt fokus på körningen in till HIA.
Patienten är nu såpass vaken att han svarar på frågor samt kan uppge namn och personnummer.
20.50 rullar vi åter igen iväg med fastställd destination. Beräknad körtid 20 minuter.
Från vårdarhytten hör jag kollegorna diskutera. Spo2-värdet stabiliseras runt 98% samt andningsfrekvens på runt 20-25. Puls ca 70-90 i regelbunden sinusrytm och blodtryck som håller sig runt 130/90. Fortsatt syrgasbehandling samt RingerAcetat kopplas för att hålla infarten öppen. I övrigt behöver inga läkemedel ges. Patienten sitter i hjärtläge på båren, alltså böjda knäveck och lätt höjd huvudände.
Den första EKG-bilden som registrerades visade kraftiga ST-sänkningar över samtliga avledning, något som normaliserades under transporten. Vi misstänker således att patienten haft en arytmi som utlöst ett ventrikelflimmer och att detta i sin tur gett en generell ischemi i hjärtmuskeln.
21.10 framme på HIA. Vi konstaterar att patienten anländer till adekvat vårdenhet ganska precis en timme och fem minuter efter hjärtstoppet. På avdelningen flyttas patienten över till säng och kopplas upp på deras övervakningsutrustning. Rapport ges till HIA-personalen.
Kort därefter ansluter patientens fru som kommit med den andra ambulansen.
Kollegan går för att skriva journal och jag plockar i ordning alla saker.
På vägen hem till station så fylls både jag och kollegan av en känsla av riktig genuin glädje. Av alla dessa hjärtstopp som vi åker på, efter alla timmar av övning, så har vi äntligen kunnat rädda någon...
