Ambulansjobbet karakteriseras många gånger av att man får
lösa situationer med hjälp av de begränsade resurser som man har med sig. För
att på något sätt öka oddsen för att man ska kunna lösa uppgiften så behöver ha
med sig vissa saker. Jag personligen är av den åsikten att jag hellre bär med
mig en sak för mycket än står utan när jag verkligen behöver. Kollegor kan
beskrivas utifrån två kategorier: De som är lika mig själv och de som rycker på
axlarna och hoppas att ”det löser sig”.
Som grundläggande utrustning så har alla, lite beroende av
rådande väder, på sig gröna långbyxor, t-shirt och långtröja. På fötterna
sitter skyddsskor som har tåhätta och spiktrampskydd. En gul jacka eller väst
med massor av reflexer tillhör också att dra på sig vid de tillfällen som det
är viktigt att vi syns ordentligt. Vad man sedan stoppar i alla fickor är
däremot helt upp till var och en.
Min utrustning ser ut ungefär på detta sätt:
I tröjans bröstficka sitter namnskylt och hållare för
låskort. I de vanliga byxfickorna har jag mina privata saker, plånbok och
mobiltelefon. Benfickan på höger sida innehåller RETTS-handboken samt en stor mängd lila nitrilhandskar
och utanpå i en mindre ficka ligger jobbmobilen samt några pennor. I vänster
benficka ligger en pärm i A6-storlek med utskrifter av de viktigaste
behandlingsriktlinjerna och tabeller för läkemedelsdoser och vitalparametrar
för barn i olika åldrar. Även en energi-bar brukar smygas ner här att ha som
nödproviant om matuppehållet dröjer. I bältet sitter hållare för RAKEL-radio, nyckelkrok,
en kraftig LED-ficklampa, multiverktyg och en traumasax.
Vilka saker man har med sig är något som alltid är dynamiskt
och genomgår ständigt förändring. Så som det ser ut idag är det som jag känner
just nu är det som kan hjälpa mig att göra ett bra jobb. Hur det ser ut om en
månad eller tio år återstår att se…